Blad (latin: folium) existerar en vanligen fotosyntetiserandeorgan hos kärlväxternassporofyt.[1] Bladen växer ut ifrån stammens sidor samt besitter ett begränsad samt huvudsakligen grundläggande tillväxt. Deras primära funktion existerar för att såsom näringsorgan medverka nära fotosyntesen, dock dem äger även ett mängd andra funktioner för att fyllning.
detta finns städsegröna växter samt lövfällande växter.
Bladen hos barrträden benämns barr. Löv används ifall växtdel vid vissa växt samt buskar, ofta inom motsats mot barr, såsom lövträd respektive barrträd.[2]
Hos mossor saknas växtdel helt vid sporofyten dock bladliknande strukturer (ofta kallade blad) finns hos gametofyterna hos bladmossor samt vissa levermossor.[1]
Bladet förmå variera inom storlek ifrån detta mikroskopiskt lilla mot detta jättelikt stora.
Bladen hos den vita vattenblomma samt hos den vanliga örnbräken når ibland ett längd från 1,73 meter. dem maximalt storbladiga från varenda växter tillhör näckros-, banan- samt palm-familjerna. Den cirkelrunda bladskivan hos den sydamerikanska jättenäckrosen (Victoria reginae) förmå äga enstaka diameter från närmare tre meter. Etiopisk banan (Ensete ventricosum) besitter ark från 5,9 meter längd.
Stammar förbinder rötterna med de andra växtorganen, som bladen och blommorna
Enbart bladskivan existerar 8,57 meter utdragen. Vissa palmer, mot modell den ostindiska sockerpalmen (Arenga pinnata) besitter ark från ända upp mot 7,5 meters längd.
Blad växer fram omedelbart nedanför den tillväxande stamspetsen samt ur stammens yttre sektion, detta önskar yttra ifrån dess barklager (periblemet).
Bladspetsen utvecklas ursprunglig, samt tillväxten från bladet sker mot enstaka start var.
Deras huvudsakliga funktion är att som näringsorgan medverka vid fotosyntesen, men de har även en mängd andra funktioner att fylla
Efter en begränsad tag slutar dock tillväxten inom spetsen samt bladet växer därefter inom störst utsträckning nära bladets bas, dock även mot ett viss grad inom bladets kanter.
Hos lövfällande samt vidvissnande växter förlorar bladen sin gröna färg vid bas från för att klorofyllproduktionen reducerar beneath vinterhalvåret då energin existerar viktigare till stammen samt grenarna.
tillsammans med tiden faller varenda växtdel från även hos dem städsegröna, dock då ej varenda vid ett gång.
Blad samt stam
[redigera | redigera wikitext]
Att skilja mellan vad liksom existerar växtdel samt huvuddel hos enstaka planta verkar existera enkel. Bladen besitter ju dels vanligen ett typisk skivlik struktur, medan stammen besitter ett kägellik alternativt cylindrisk struktur.
dock detta finns även fall var dessa sätt för att skilja vid växtdel samt huvuddel ej räcker mot. därför mot modell äger bladen hos barrträd, detta önskar yttra barren, ej ett skivlik form eller gestalt, utan liknar snarare små grenar. Hos enstaka sektion kaktusväxter, liksom inom bladkaktussläktet (Epiphyllum), existerar den blombärande stammen ej rund, utan besitter identisk skivlika form eller gestalt liksom dem flesta ark.
Vetenskapligt sett används andra kriterier än dem ovan nämnda. Stammen besitter vanligen ej någon bestämd slutstorlek, medan bladet når enstaka viss storlek beneath växtsäsongen, samt slutar då växa mer. Därför existerar samtliga ark vid ett given flora från ungefär identisk storlek.
Skottsystemet: Ovan jord
Stammen tillväxer dessutom huvudsakligen inom toppen, medan bladet växer mot nära basen. Bladen växer ut vid stammens yta, exogent, liksom sidobildningar samt inom struktur från vårtor alternativt utskott. inom ett sektion fall samt särskilt hos enhjärtbladiga växter existerar hjärtbladet ej ett sidobildning vid stammen, utan står slutligt, detta önskar yttra utgår ifrån skottaxelns spets.
ark är kapabel inte någonsin utvecklas ifrån roten hos växterna; ej ens dem växtdel liksom vid svenska kallas rotblad, dessa växer nämligen ej ut ifrån växternas rötter, utan ifrån ett underjordisk huvuddel, jordstam, hos vissa fleråriga örter.
Uppbyggnad
[redigera | redigera wikitext]
De flesta växtdel existerar, åtminstone delvis, mot formen skivlika.
Den sektion från en ark, vilket besitter denna struktur, kallas bladskivan. Förutom denna finns hos en många stort antal ark enstaka nedre sektion likt små frukter från växter upp bladskivan - bladskaftet. Ofta existerar bladskaftets nedre sektion särskilt utvecklad samt kallas då bladfot. Bladfoten är kapabel hos vissa växtdel likna enstaka papper likt mer alternativt mindre omsluter stammen, samt kallas då bladslida.
Bladslidor förekommer mot modell hos växttäcke samt flockblommiga växter. Hos gräsen arbetar den såsom stödjande kroppsdel till stammen.
Stipler existerar mer alternativt mindre bladlika utbildningar från bladfoten, mot modell hos ros- (Rosaceae) samt ärtväxter (Leguminosae).
Saknas skaftet (oskaftade blad), växer bladen vanligen tillsammans med bred bas ut ifrån stammen.
Ofta omsluter då bladbasen stammen helt samt hållet vilket kallas grundlig ark. Detta kunna ses hos mot modell vallmo. angående bladets grundlig flikar växer samman tillsammans varandra kallas detta genomvuxna växtdel. angående bladen existerar motsatta kunna flikarna ifrån en växtdel växa ihop tillsammans med motstående blads flikar. Detta sker mot modell hos kaprifol (Lonicera caprifolium).
Växter har delar både under jord och ovan jord
detta finns även växtdel vilket bildas från enbart skaft (så kallade fylloider) alternativt enbart från slida, dock dessa existerar ej särskilt vanligt förekommande. modell vid den förra typen besitter pilblad (Sagittaria sagittifolia), inom sina nedre, beneath vattnet nedsänkta växtdel samt enstaka mängd arter inom akaciasläktet (Acacia); mot den senare typen hör dem översta örtbladen hos flera arter från flockblommiga växter (Apiaceae).
Vanligen existerar bladskivan genomdragen från därför kallade bladnerver, vilka kunna ses vid bladets undersida liksom fastare åsar alternativt ribbor. dem består huvudsakligen från ledningsvävnad. inom nerverna leds vätska (och ämnen upplösta inom vatten) mot bladen, samt dem näringsämnen liksom bildats inom bladet leds försvunnen mot resten från växten.
Nerverna besitter även enstaka rent mekanisk funktion, dem utgör enstaka fast stomme alternativt en skelett såsom spänner ut bladets mjukare delar samt därmed exponerar ett sålunda massiv yta såsom möjligt till inkommande solljus.
Bladets nervsystem existerar mot massiv hjälp på grund av för att känna igen ett flora, samt därför besitter enstaka mängd begrepp på grund av för att förklara olika sorters struktur flora fram, samt man skiljer vid enkelnerviga, handnerviga samt fjädernerviga ark.
Hos enkelnerviga (parallellnerviga) ark utgår ifrån bladbasen ett mängd jämnstarka nerver liksom löper sidled tillsammans med varandra, tillsammans endast svaga sidogrenar ut inom bladets spets. dem flesta enhjärtbladiga växter besitter denna typ från nervsystem. Hos handnerviga ark utstrålar en mindre antal, , jämnstarka nerver ifrån basen vid olika håll (de sammanstrålar alltså ej inom enstaka enda bladspets).
Uppbyggt av rötter
Hos dem handnerviga bladen förgrenar sig dessa huvudnerver ytterligare mot mindre sidogrenar. Detta nervsystem finns hos mot modell hästkastanjens växtdel. Hos fjädernerviga ark löper ett större nerv - medelnerven - genom bladet ifrån bas mot spets. Denna medelnerv förgrenas längs kurera sitt lopp tillsammans hjälp från fjäderformiga sidonerver, liksom inom sin tur kunna förgrena sig.
dem tvåhjärtbladiga växterna besitter vanligen fjädernerviga växtdel.
I avseende vid omkrets samt liknande förmå bladskivans anta flera olika former. detta enda likt är kapabel sägas ifall dem allra flesta bladskivor existerar för att dem existerar huvudsakligen tvåsidigt symmetriska. detta existerar ovanligt tillsammans med ark vilket tydlig existerar osymmetriska.
modell vid osymmetriska bladskivor återfinns bland örtbladen hos dem allmänt odlade arter inom begoniasläktet samt hos dem numeriskt värde sidoställda kronbladen hos ärtväxternas blommor.
Bladskivan förmå existera grenig alternativt ogrenad. Greniga växtdel kallas vanligen inskurna samt existerar vanliga hos tvåhjärtbladiga växter samt ormbunkar.
Ogrenade växtdel existerar däremot vanliga hos enhjärtbladiga växter, barrträd samt mossor. Ibland existerar inskurna ark sålunda tydligt avdelade för att bladet tycks existera uppbyggt från små bladskivor, dessa kallas till sammansatta växtdel, inom motsats mot övriga liksom följaktligen kallas enkla. Sammansatta ark existerar vanliga inom flera växtfamiljer, mot modell ärtväxterna samt rosväxterna.
Växternas organ bygger upp organsystem
dem mot synes självständiga delarna från detta sammansatta bladet kallas småblad. Dessa småblad är kapabel inom sin tur artikel sammansatta, samt resultatet kallas då dubbelt sammansatta ark. Dubbelt sammansatta ark förekommer mot modell hos akaciasläktet.
De enkla bladen kallas angående inskärningar saknas helbräddade. angående inskärningarna existerar grunda på grund av sågade, naggade alternativt tandade beroende vid inskärningarnas form eller gestalt.
angående inskärningarna existerar djupare kallas bladen till flikiga.
Pilarna syns på skärmen
Bladform samt nervsystem existerar delvis beroende vid varandra. Flikiga växtdel tillsammans med handnervigt nervsystem kallas på grund av handflikiga ark medan flikiga växtdel tillsammans med fjädernervigt nervsystem kallas parflikiga ark. Sammansatta växtdel tillsammans med handnervigt nervsystem kallas fingrade växtdel, medan sammansatta växtdel tillsammans fjädernervigt nervsystem kallas på grund av parbladiga ark.
dem enkelnerviga bladen existerar vanligen enkla. dem fingrade respektive parbladiga bladen hos palmer (Arecaceae) besitter uppstått ur bota växtdel genom för att bladskivan rispats upp längs nerverna.
Typer
[redigera | redigera wikitext]
Följande huvudslag från växtdel är kapabel ifrån urskiljas:
hjärtblad
De ark likt utvecklas allra inledningsvis hos växten samt vilket finns redan hos detta inom fröet inneslutna växtembryot.
Dessa ark existerar inom allmänhet tjocka samt köttiga samt nästan ständigt helbräddade.
lågblad
Fjäll- alternativt slidlika ark, likt ofta uppträder vid årsskottet före örtbladen. dem existerar oskaftade, ogrenade samt antingen alls ej gröna alternativt enbart svagt smaragdgrön. modell vid liknande finns inom dem små, nedre bladen hos liljekonvaljen (Convallaria majalis), daggkåpesläktet (Alchemilla) tillsammans med flera.
Hos ett sektion växter, mot modell tallörten (Monotropa hypopitys) finns inga andra näringsblad än lågblad.
örtblad
Blad inom vanlig innebörd, "lövblad", mellanblad existerar inom regel starkt gröna, oftast försedda tillsammans med både skaft samt platta samt inom övrigt från dem maximalt växlande former.
högblad
I regel svagt utvecklade växtdel, liksom uppträder senare än örtbladen, inom närheten från blommorna, oftast nära blomskaftens bas.
dem existerar oskaftade samt ogrenade samt oftast många små. Någon gång behärska dem existera ganska stora. mot modell hos hönsbär (Cornus suecica) samt hos den odlade vita kallans (Zantedeschia aethiopica) hölsterblad. dem existerar då oftast från enstaka ytterligare färg än den vanliga gröna. andra benämningar till högblad existerar blomskärm, holkblad, skärmblad, stödjeblad, svepe.
fortplantningsblad
foderblad, kronblad, ståndarblad samt pistillblad.
(Se blomma).
basalblad
Blad vilket existerar belägna mot växtens bas.
Funktion
[redigera | redigera wikitext]
Då bladen beneath växtens liv skall fyllning flera olika behov, kunna man ifrån fysiologisk synpunkt urskilja flera stöt från växtdel. dem utan jämförelse viktigaste existerar näringsbladen samt fortplantningsbladen.
Därutöver finns växtdel vilket besitter särskilda data.
Näringsblad
[redigera | redigera wikitext]
De maximalt karakteristiska näringsbladen existerar örtbladen, vilka besitter enstaka massiv mängd viktiga fakta på grund av näringsupptaget: dem upptar koldioxid, en från växtens viktigaste näringsämnen liksom jämte dricksvatten används mot bildande från organisk substans; dem assimilerar (om dagen) den utifrån upptagna samt den ifrån roten genom stammen tillförda, oberedda födan; dem avsöndrar överflödigt dricksvatten inom gasform; dem upptar detta på grund av växtlivet lika väl såsom på grund av djurlivet nödvändiga syret, samt dem förvarar (om dem existerar fleråriga) enstaka sektion från växtens reservnäring ovan vintern.
detta finns även örtblad såsom besitter förmåga för att ta upp andra ämnen än koldioxid, nämligen örtbladen hos dem "insektätande växterna".
Även hjärtbladen existerar enstaka form eller gestalt från näringsblad. Hos vissa växter, mot modell ärtväxterna, förvaras den näring liksom den unga plantan behöver nära groningen inom hjärtbladen.
Hos andra växter, mot modell dadelpalmen, existerar deras funktion för att nära groningen suga upp den näring, likt finns inom frövitan likt omger dem. Hos andra växtarter, mot modell barrträden, därför besitter hjärtbladen dels funktionen för att förvara näring samt dels, sedan dem vuxit ut ur fröet samt blivit gröna, uppgiften för att tjänstgöra liksom vanliga örtblad.
Även vissa lågblad förmå fungera liksom näringsblad. detta finns nämligen lågblad hos lökar vilket arbetar likt förvaringsrum på grund av den reservnäring, likt moderplantan la ner löken på grund av för att användas nära groning.
Blad tillsammans särskilda uppgifter
[redigera | redigera wikitext]
Försvarsblad existerar ark vilket antingen helt samt hållet alternativt åtminstone delvis ombildats mot stickande kroppsdel, bladtornar, samt vilket försvarar växterna mot djurens angrepp.
en utmärkt modell vid sådana ark existerar tornarna hos berberis (Berberis vulgaris). Dessa äger sålunda fullständigt förvandlats mot försvarsorgan, för att dem endast tillsammans något som är svårt att hantera eller övervinna kunna igenkännas vilket växtdel. andra modell existerar tistlarnas ark, hos vilka dock endast ett sektion från bladgrenarna ombildats mot tornar, medan större delen från bladskivan arbetar såsom näringsblad.
Bladtornar skall ej sammanblandas tillsammans med stamtornar, likt dem såsom finns vid mot modell hos hagtorn samt slån.)
Klättringsblad existerar sådana växtdel, liksom förekommer hos enstaka sektion växter tillsammans med svag huvuddel samt hjälper dessa växter för att klättra uppför samt klänga sig intill fastare objekt.
Klättringsbladen existerar oftast försedda tillsammans med samt tidvis helt samt hållet förvandlade mot trådlika, vindlande kroppsdel, därför kallade klängen. modell finns hos ett massiv mängd ärtväxter. inom bland äger klättringsbladen inga klängen, utan använder sina då ganska starkt utvecklade bladskaft på grund av för att gripa fast inom andra objekt.
således ser detta ut hos enstaka mängd arter inom klematissläktet (Clematis) samt arter inom smilaxsläktet (Smilax).
Flytblad existerar växtdel hos enstaka sektion vattenväxter vilket utför för att växterna håller sig flytande inom vattnet. inom denna typ från växtdel finns ganska stora håligheter såsom innehåller atmosfär, liksom en slags simblåsor.
Vattenblad alternativt gälblad existerar trådfint delade inom vätska nedsänkta växtdel hos vattenväxter. Trådningen syftar mot för att låta ett större bladyta anlända inom kontakt tillsammans vattnet (se heterofylli).
Andra modell vid egendomliga växtdel existerar dem insektätande växternas.
Anatomi: epidermis samt mesofyll
[redigera | redigera wikitext]
Bladet består från enstaka hudvävnad (epidermis) likt omger grundvävnaden - bladköttet (mesofyll) inom vilket nerverna finns inneslutna.
Hudvävnad
Hudvävnadens (epidermis) övning existerar för att skydda bladet mot till kraftfull vattenavdunstning. Den består från en skikt celler, vars ytterväggar vanligen existerar starkt förtjockade samt försedda tillsammans kutikula. inom hudvävnaden finns klyvöppningar, dock vanligen inom vida större antal inom huden vid bladets undersida.
Grundvävnad
Grundvävnaden (mesofyll) existerar uppbyggd från tunnväggiga, klorofyllförande parenkymceller.
Man kunna vanligen urskilja numeriskt värde slags celler, dels långsträckta, cylindriska, vilket ligger närmast översidans hud samt står vinkelrätt mot denna, palissadvävnad (denna är kapabel existera enstaka mot flera cellskikt tjock); dels mer alternativt mindre rundade alternativt greniga celler närmast bladets undersida, svampparenkym.
Kloroplaster (klorofyllkorn) återfinns inom både typerna, dock maximalt inom palissadvävnaden, varför denna utgör den egentliga assimilationsvävnaden.
Mellan svampparenkymets celler finns stora luftrum, vilka står inom förbindelse tillsammans den yttre luften genom klyvöppningarna. Ofta existerar luftrummen inom svampparenkymet omedelbart innanför enstaka klyvöppning betydligt större än inom övriga delar från detta samt bildar enstaka således kallad andhåla. Svampparenkymet kallas även transpirations- alternativt andningsvävnad.
ark tillsammans med svampparenkym innehåller alltså mindre klorofyll samt mer atmosfär samt blir därmed vanligen blekare kulörta vid undersidan.
Nerver
Ledningsvävnaden utgörs vanligen från en kollateralt kärlknippe. Detta knippe äger tillsammans veddelen uppåt då detta existerar enstaka direkt fortsättning från stammens kärlknippen, likt äger veddelen inåt. Blommor och den process genom vilken de pollineras är en fascinerande och viktig del av naturen
Oftast åtföljs kärlknippena från ledgrupper från förtjockade celler, likt bidrar mot nervernas fasthet.
Bladets uppbyggnad existerar enstaka utfall från dess funktion likt en koldioxidassimilerande kroppsdel. Då fotosyntes kräver ljus, således återfinns den vid kloroplaster rika palissadvävnaden vid ovansidan var den kunna motta störst mängd ljus.
dem fasta nerverna bidrar dessutom mot för att breda ut ett sålunda massiv assimilerande yta likt möjligt. Luftens koldioxid tillförs palissaderna huvudsakligen underifrån genom undersidans klyvöppningar, vilket på denna plats existerar mindre utsatta på grund av alltför kraftfull avdunstning. Palissadcellen existerar även den maximalt lämpliga assimilationscellen, då ljuset är kapabel tränga fram mot kloroplasterna utan för att passera genom tvärväggar, liksom skulle minska ljusstyrkan.
inom palissadcellerna bildas organisk substans, liksom genom svampparenkymet leds in inom nerverna samt på det sättet ut mot växtens olika delar.
Denna uppdelning från funktioner mellan bladets båda sidor kallas dorsiventralitet, dock detta existerar ej varenda ark vilket skiljer vid ovan- samt undersida vid detta sätt. Hos enstaka mängd växter, inom synnerhet liknande såsom existerar utsatta på grund av starkt ljus samt uttorkning, existerar bladen därför kallat isolaterala, detta önskar yttra för att över- samt undersidan existerar uppbyggd vid identisk sätt, både vilket beträffar hudvävnaden samt grundvävnaden.
Detta innebär alltså för att palissadceller finns även vid bladets undersida.
En sektion växter, mot modell barrträd samt ranunkelväxter (Ranunculaceae), saknar egentliga palissader. Assimilationscellerna existerar på denna plats mer alternativt mindre isodiametriska, dock existerar genom veck vid väggen avdelade inom mindre kammare, såsom fanns till sig motsvarar enstaka palissadcell.
Mesofyllcellerna inom bladkanten existerar oftast starkt förtjockade, till för att hindra bladets sönderrivning.
Ljuset äger en bestämmande påverkan vid assimilationsvävnadens utbildning; ark utsatta till starkt ljus (solblad) äger en väl utvecklat palissadsystem, medan ark inom skugga äger svagt utbildade alternativt alls inga palissadceller.
Livscykel samt livslängd
[redigera | redigera wikitext]
I jämförelse tillsammans med huvuddel samt rötter blir bladen inom allmänhet ej särskilt gamla.
enstaka särdeles kreditkort livstid besitter blommornas ark, inom synnerhet kronbladen samt ståndarbladen. dock även dem ark, likt når den högsta åldern, nämligen örtbladen, blir vanligen ej särdeles gamla.
Hos dem flesta växter, åtminstone inom dem kallare klimaten, dör samt faller örtbladen från identisk tid vilket dem bildats.
inom land existerar detta mot modell endast en litet antal från växterna såsom besitter fleråriga blad; mot modell barrträden. inom varmare klimat existerar antalet växter tillsammans med fleråriga ark (så kallade städsegröna växter) många större. Hos ett sektion från dessa förmå bladen bli ganska gamla; hos welwitschia (Welwitschia mirabilis) kunna hjärtbladen mot samt tillsammans bli mer än kalenderår.
Säsongsmässig lövförlust
[redigera | redigera wikitext]
Löv inom tempererade, boreala samt säsongsmässiga torra zoner kunna artikel säsongslövande (faller beneath den mörka säsongen). Denna mekanism på grund av för att fångstredskap löv kallas abskission. ifall enstaka flora ej får ljus gulnar den. beneath kalla samt ljussvaga höstar byter löven färg samt blir gula, ljusorange alternativt röda eftersom olika pigment (karotenoider samt xantofyller) framträder då trädet reagerar vid kylan samt minskat solljus genom för att begränsa klorofyllproduktionen.
Röda antocyaninpigment produceras inom bladet. i enlighet med enstaka undersökning ifrån Umeå högskola ger den röda egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser löven en viktigt skydd mot solens strålar, en slags solskyddsmedel på grund av träd. då klorofyllet försvunnit ifrån bladen kunna trädet ett fåtal på grund av många ljus.
Den röda egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser hindrar då ljuset.[3][4]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]
Noter
[redigera | redigera wikitext]
Webbkällor
[redigera | redigera wikitext]
Den på denna plats artikeln existerar helt alternativt delvis baserad vid ämne ifrån skandinavisk familjebok, ark, –