Är musik i c dur
Funktionsanalys (musik)
Funktionsanalys existerar inom harmoniläran ett typ från harmonisk bedömning. Analysen bygger vid funktionsläran, var harmoniken beskrivs likt funktioner inom enstaka tonart, samt kunna därmed analyseras oberoende från specifika tonarter. Detta innebär för att varenda ackord inom sitt musikaliska kontext anses äga ett från tre roller (eller funktioner) inom detta harmoniska förloppet, dessa tre funktioner kallas tonika, subdominant samt dominant.[1] Tonikan existerar den treklang liksom förmå staplas ifrån tonartens grundton (till modell ackordet C inom tonarten C-dur), den existerar detta ackord likt små frukter från växter vid minimalt spänning samt liksom ackordprogressionerna inom en musikstycke tenderar för att röra sig mot.
Subdominanten samt dominanten (treklangerna vid skalans fjärde respektive femte ton, ackorden F samt G inom tonarten C-dur) förhåller sig mot tonikan vid olika vis, var den främsta skillnaden existerar för att dominanten anses äga enstaka starkare trend för att leda mot tonikan.[2] andra tonartsegna ackord än dem vid skalans inledande, fjärde samt femte steg ses såsom ställföreträdare på grund av någon från dem tre huvudtreklangerna tonika, subdominant samt dominant, då dem anses äga identisk harmoniska funktion.[1] Funktionsanalysen existerar utvecklad till toner inom dur/moll-tonalitet, detta önskar yttra europeisk konstmusik mellan ca samt samt visharmonik, samt beskriver dem harmoniska relationerna inom sådan musik.[3] Den används mestadels inom europeisk musikteori, inom övriga världen samt inom jazzmusik används ofta den snarlika steganalysen.
Funktionsanalysen betecknas tillsammans med sålunda kallade funktionsbokstäver, symboler samt siffror i enlighet med enstaka viss syntax.
Historik
[redigera | redigera wikitext]Funktionsläran alternativt funktionsteorin samt därmed även funktionsanalysen likt struktur, utvecklades från den tyske musikteoretikern Hugo Riemann beneath samt talen.
Man säger till exempel dur ackord och moll skalaRiemann publicerade sina teorier inom någorlunda slutgiltig struktur inom Vereinfachte Harmonielehre [4] Riemann byggde många från sina teorier vid den franske musikteoretikern Jean-Philippe Rameaus verk.[5] Rameau visade inom sina skrifter vid skillnaden mellan en ackords baston samt dess grundton ("basse fondamentale"), ett skillnad vilket ej framgår inom exempelvis generalbasen, samt lade vid därför sätt grunden till många från den senare harmoniläran.
han fanns även den förste såsom beskrev detta dur/moll-tonala systemet såsom cirklande kring en harmoniskt centrum – tonikan – likt tillsammans tillsammans med subdominant samt dominant utgör tonartens huvudtreklanger.[6] ett ytterligare betydelsefull bas på grund av Riemanns teorier fanns steganalysen likt utvecklades tidigare beneath talet från framför allt Gottfried Weber.[7]
Riemanns teorier vann mark beneath talets slut samt talets start, framför allt inom Tyskland dock även inom land samt andra länder liksom stod beneath tyskt kulturellt effekt.
Flera musikteoretiker äger vidareutvecklat Riemanns ursprungliga struktur, däribland Sigfrid Karg-Elert, Hermann Erpf, Hermann Grabner, Willhelm Maler samt Dieter dem la Motte. inom land äger Valdemar Söderholm haft stort effekt vid hur funktionsanalys lärs ut. Vissa delar från Riemanns teorier besitter varit mer omstridda än andra.
Riemann ville exempelvis härleda molltreklangen ifrån dess kvint via ett nedåtgående deltonserie vilket besitter kritiserats vid bland annat fysikaliska grundläggande principer eller fundament (se underton).[8][9][10]
Form
[redigera | redigera wikitext]Funktionsanalys skrivs oftast beneath notraden.
längst bort mot vänster, beneath tonartssignaturen, skrivs själva tonarten ut tillsammans vanliga bokstäver (till modell "ess-moll", "C-dur"), följt från en kolon samt funktionsbeteckningarna på grund av varenda ackord. Molltonarter skrivs inom dem flesta fall tillsammans gemener samt durtonarter tillsammans versaler. Tonarten samt dur- alternativt mollbeteckningen förenas tillsammans med en bindestreck.
I analysen betraktas ackord såsom funktioner från den givna tonarten. till varenda nytt ackord förmå enstaka funktionsbeteckning tecknas ut beneath ackordet. Beroende vid kontext utesluts dock ofta exempelvis rytmiskt obetonade ackord ur analysen. inom rytmiskt komplexa satser tolkas harmoniken utifrån ackordrytmen.
För för att förklara funktioner används staplingar från intervall utifrån enstaka grundton.
inom grundform form eller gestalt består varenda funktioner från treklanger, såsom utgörs från grundtonen samt dess musikintervall samt kvint. Kvinten kunna omvändas mot enstaka kvart samt tersen mot enstaka sext, vilket ger namnet mot funktionens omvändningar: sext- samt kvartsextackord.
Funktioner
[redigera | redigera wikitext]Grundfunktionerna
[redigera | redigera wikitext]De elementär funktionerna kallas tonika, dominant samt subdominant.
Tonikan existerar enstaka treklang lagrad i staplar ifrån detta inledande skalsteget (tonarten), detta önskar yttra enstaka tonika inom tonarten gess-dur kommer för att existera en gess-dur ackord. Dominanten ligger ett kvint ovanför tonikan, samt kunna därför upplösas genom för att bastonen faller ett kvint mot tonikans grundton.
Detta kallas till dominantisk riktning. Motsatsen mot dominanten existerar subdominanten, liksom ligger enstaka kvint beneath tonikan (jfr. sub[förtydliga], "undre dominanten"). Upplösning var basen stiger enstaka kvint kallas till subdominantisk riktning. Subdominantisk riktning anses svagare än dominantisk riktning. (Se även kvintcirkeln.)
| Funktion | Beteckning | ex.
C-dur |
|---|---|---|
| tonika | T | C-dur |
| dominant | D | G-dur |
| subdominant | S | F-dur |
Förflyttningar mellan dessa ackord utgör inom funktionsläran grunden på grund av all tonal melodier. inom regel kunna ett ackordföljd indelas inom en antal upplösningar inom dominantisk alternativt subdominantisk riktning.
en slutfall tillsammans upplösning D-T kallas till helkadens, samt omvända upplösningen T-D halvkadens. Slutfallet S-T utgör ett plagal kadens, samt slutfallet vilket inkluderar varenda funktionerna, S-D-T till fullständig helkadens.
Grundfunktionerna inom moll
[redigera | redigera wikitext]I molltonarter gäller identisk förhållande mellan grundfunktionerna.
Mollfunktioner skrivs tillsammans med gemener. en undantag existerar dock dominanten, likt vanligen existerar inom dur även inom ett molltonart.
nästa C på klaviaturetDen skrivs inom dessa fall tillsammans massiv tecken.
Ofta ersätts en ackord inom ett durtonart tillsammans en motsvarande inom moll alternativt vice versa. Dessa ackord kallas till variantackord. Variantackord besitter identisk grundton samt kvint dock olika musikintervall (ex.
[3]C-dur, c-moll).
Den därför kallade Söderholms-skolan använder ej gemener, utan betecknar mollfunktioner tillsammans med cirkel (D°) samt durfunktioner tillsammans med plustecken (D+). Dessa beteckningar används inom regel bara vid variantackord (se nedan) samt vid durdominanten inom moll.
| Funktion | Beteckning | ex. a-moll |
|---|---|---|
| tonika | t | a-moll |
| dominant | d | e-moll |
| (dur)dominant | D | E-dur |
| subdominant | s | d-moll |
Parallellackord
[redigera | redigera wikitext]Förhållandet mellan dur- samt mollskalorna fullfölja för att varenda durtonart motsvaras från enstaka molltonart tillsammans precist identisk toner inom skalan (och följaktligen identisk tonartssignatur), därför kallade parallelltonarter.
angående identisk förhållande tillämpas vid dem tre grundfunktionerna, skapas ackord likt ligger enstaka små musikintervall beneath tonikan, dominanten samt subdominanten inom dur.
Ofta brukar dur-ackord skrivas som bara grundtonen dDessa kallas på grund av tonikaparallell, dominantparallell osv. Parallellackordet mot enstaka durfunktion existerar ständigt en mollackord samt vice versa.
Som innan skrivs durackordet (grundfunktionen) tillsammans versal samt mollackordet (p) tillsammans med gemen.
| Funktion | Parallell | Namn |
|---|---|---|
| T | Tp | tonikaparallell |
| D | Dp | dominantparallell |
| S | Sp | subdominantparallell |
I moll blir parallellfunktionerna omvända, samt hittas enstaka små musikintervall ovan grundfunktionen.
detta parallella durackordet skrivs tillsammans med stort P.
| Funktion | Parallell | Ex. a-moll |
|---|---|---|
| t | tP | C-dur |
| d | dP | G-dur |
| s | sP | F-dur |
I både dur samt moll delar parallellackorden numeriskt värde gemensamma toner: inom dur grundtonen samt tersen samt inom moll tersen samt kvinten.[11] Observera skillnaden vid en parallellackord samt en variantackord.
Kontraparalleller
[redigera | redigera wikitext]Kontraparalleller (i engelskspråkigt vokabulär medianter) delar liksom parallellackorden numeriskt värde toner tillsammans med varandra, dock inom motsatt riktning. en durackords parallellackord ligger ett små musikintervall ner samt dess kontraparallell enstaka massiv musikintervall upp.
till mollackord råder detta omvända förhållandet. detta existerar därför viktigt för att skilja vid dur- samt mollfunktioner då man talar ifall paralleller samt kontraparalleller.
| Dur | Moll | ||
|---|---|---|---|
| Tp | L3 ner | tP | L3 upp |
| Tk | S3 upp | tK | S3 ner |
I molltonarter används tonikans kontraparallell (tK) framför allt liksom kompensation till tonikan inom därför kallade bedrägliga kadenser vid identisk vis likt tonikans mollparallell (Tp) ersätter tonikan inom enstaka durtonart.
en exempel: Ackordföljden am – dm – E7 –F är kapabel analyseras likt ett bedräglig kadens inom tonarten a-moll. Kadensen existerar bedräglig vid sålunda vis för att var lyssnaren förväntar sig en am-ackord efter E7 kommer inom stället en F. tillsammans funktionsanalys förmå harmoniken analyseras som:
| Ackordanalys | am | dm | E7 | F |
|---|---|---|---|---|
| Funktionsanalys | t | s | D7 | tK |
Ackordet F ägde även kunnat analyseras vilket subdominantens durparallell (sP) dock genom för att kalla ackordet på grund av (moll-)tonikans kontraparallell (tK) antyder analysen för att ackordet F besitter ersatt tonikan am inom kadensen.
inom durtonarter existerar detta ej ovanligt för att tonikans kontraparallell (Tk) leder mot tonikans mollparallell (Tp), ofta liksom ett sektion från ett kvintgång. [12]
I Riemanns funktionslära kallas kontraparalleller till ledtonsväxlingsklang, detta term små frukter från växter ej vid någon större skillnad inom innebörd samt förekommer kvar inom vissa funktionsanalytiska struktur.
Ledtonsväxlingsklang noteras likt funktionen (till modell T) överstruken från enstaka vinkelparentes (< alternativt >). Den inledande vinkelparentesen (<) visar förändring ifrån en durackord mot en mollackord, sålunda för att T överstruken tillsammans < betecknar identisk ackord liksom Tk (tonikans kontraparallell).
Omvänt betecknar den andra vinkelparentesen (>) förändring ifrån en mollackord mot en durackord, således för att t (tonika inom molltonart) överstruken tillsammans med > betecknar identisk ackord såsom tK.[13] inom andra varianter från funktionsanalys sker detta för att kontraparallellen endast kallas växelklang, samt för att exempelvis tonikans växelklang skrivs Tv, vilket ej bör förväxlas tillsammans med variantackord till vilka identisk notation (v) ibland används.[14]
Dominantens dominant
[redigera | redigera wikitext]Från detta andra steget inom enstaka durskala kunna detta staplas en durackord vilket existerar dominantiskt mot dominanten.
detta kunna sägas för att detta skapar enstaka dubbel dominantverkan mot tonikan. Detta ackord betecknas tillsammans med DD på grund av dominantens dominant dock kallas även växeldominant. Detta ackord existerar vanligt inom längre kadenser alternativt progressioner mot dominantens tonart. Dominantens dominant existerar en specialfall från enstaka mellandominant (se nedan).[15]
| Funktion | ex.
C-dur |
|---|---|
| DD | D-dur |
Färgningar
[redigera | redigera wikitext]Toner likt ej ingår inom grundfunktionernas treklanger kallas på grund av färgningar. Dessa skrivs tillsammans med ett siffra noggrann mot motsats till vänster angående funktionsbokstaven, vilken anger intervallet ifrån funktionens grundton.
C istället för C-durdem vanligaste färgningarna existerar 7, 9, 6 samt 4; vilket fyller år ut dem återstående tonerna inom den diatoniska skalan. Förekommer flera färgningar samtidigt skrivs dem beneath varandra inom fallande ordning. Melodiska rörelser mellan olika ackordtoner skrivs ofta tillsammans bindestreck efter varandra. flera etablerade upplösningar innefattar linjär rörelse, mot modell , 6>-5 samt
Alterering
[redigera | redigera wikitext]Till skillnad ifrån inom ackordanalysen följer färgningarnas intervall tonarten – färgningarna existerar, angående inget annat anges, skalegna toner.
Detta innebär för att intervallet ifrån ackordets grundton är kapabel artikel stort alternativt litet beroende vid vilket skalsteg inom tonartens skal liksom existerar ackordets grundton samt angående tonarten existerar enstaka moll- alternativt durtonart.[16] från denna anledning existerar T7-ackordet inom enstaka durtonart färgat tillsammans ett massiv septima (i C-dur tonen b, sjunde skalsteget inom C-durs skala) medan D7-ackordet inom identisk tonart existerar färgat tillsammans enstaka små septima (i C-dur tonen f, fjärde skalsteget inom C-durs skal, sju skalsteg ifrån dominantackordets grundton g).
Används andra intervalltyper kunna färgningarna altereras en halvtonssteg upp alternativt ner, vilket skrivs tillsammans med vinkelparenteser efter siffran.
| 6< | en halvton upp |
| 6> | en halvton ner |
Baston
[redigera | redigera wikitext]Om ackordet äger ett ytterligare ton inom basen än ackordets grundton således skrivs basens tonplacering beneath funktionen.
Liksom nära färgningar följer siffersystemet tonarten, tonerna förmå altereras tillsammans symbolerna < samt >. Melodiska rörelser inom basstämman skrivs tillsammans bindestreck mellan bastonerna. titta även orgelpunkt
| I C-Dur | |||
|---|---|---|---|
| T 3 | C/E(Tersbas) | Tp 5 | Am/E(kvintbas) |
| D 3 | G/B | Tk 5 | Em/B |
Ofullständiga funktioner
[redigera | redigera wikitext]Ofullständigt dominantseptimackord
[redigera | redigera wikitext]Ackordet vid sjunde tonplats inom durskalan (i C-dur Hm 5 (Bm 5)) ses sällan vilket en eget ackord dock istället såsom ett ofullständig Dominantseptima tillsammans tersen inom basen (I C-dur en G7 utan grundton tillsammans tersen inom basen).
Skrivs vilket ett D7 dock tillsammans en streck ovan D:et – strecket innebär för att ackordet saknar grundton – samt ett trea beneath mot till för att visa för att tersen existerar inom basen. en var varken baston (tersen alternativt septiman) alternativt färgning (med septiman) besitter angetts tolkas liksom ett en ofullkomligt dominantseptimackord tillsammans kvinten inom basen, detta vid bas från för att detta existerar denna omvändning från ackordet likt existerar den vanligaste.
vdå ackordet existerar inom kvintläge behöver alltså varken bastonen alternativt septimfärgningen tecknas ut.[17] inom tabellen framträda notationen på grund av detta ofullkomliga dominantseptimackordets olika omvändningar.
| Baston | Beteckning |
|---|---|
| Ters | D/ 7 3 |
| Kvint | D/ |
| Septima | D/ 7 |
Dimackord tillsammans dominantisk funktion
[redigera | redigera wikitext]Det ofullständiga dominantseptimackordet utgör även grunden på grund av funktionsanalysens tolkning från dim- alternativt dim7-ackord då dessa uppträder tillsammans med dominantisk funktion.
Dimackordet existerar enstaka fyrklang liksom består från tre små terser, medan detta ofullständiga dominantseptimackordet existerar enstaka treklang likt består från numeriskt värde små terser. Dimackordet ses inom dessa fall såsom en ofullkomligt dominantseptimackord utökat tillsammans ytterligare ett små ters; detta önskar yttra en dominantackord tillsammans utesluten grundton, färgat tillsammans med septima samt lågaltererad nona.
Oftast besitter dimackord tillsammans med dominantfunktion tersen inom basen dock andra varianter förekommer. Den på denna plats typen från dimackord ersätter inom durtonarter oftast mellandominanter alternativt (mer sällan) dominantens dominant. inom molltonarter existerar den lågaltererade nonan tonartsegen på grund av både dominanten samt växeldominanten såsom därför oftare uppträder liksom dimackord.[18]
Mellandominanter
[redigera | redigera wikitext]En mellandominant existerar en dominantackord likt ej hör hemma inom den ordinarie tonarten.
Mellandominanten ses ständigt inom relation mot en annat ackord liksom existerar dess tonika (kallad bitonika).[19] ifall man exempelvis skulle analysera ackordföljden A – dm – G – C inom tonarten C-dur kunna ackordet A analyseras likt ett mellandominant. C#:et inom A-ackordet existerar enstaka tonartsfrämmande ton. Altereringen görs till för att producera enstaka färsk dominant, vilket inom detta på denna plats fallet skulle artikel dominanten inom tonarten d-moll, till för att förstärka rörelsen mot nästa ackord.
Detta innebär för att oss tillfälligtvis äger lämnat C-dur samt gått in inom d-moll, ifall bara till en ögonblick.
I enstaka funktionsanalys skrivs mellandominanten:
Om inget annat anges existerar mellandominantens tonika (bitonikan) nästkommande ackord.[20] Exemplet ovan är kapabel alltså tecknas i enlighet med följande:
| Ackordanalys | A | Dm | G | C |
|---|---|---|---|---|
| Funktionsanalys | (D) | Sp | D | T |
Det förekommer dock för att bitonikan ej följer direkt efter sin mellandominant likt inom ackordföljden am – E7 – F – G7 – C.
på denna plats är kapabel ackordet E7 analyseras liksom dominanten mot am, detta noteras tillsammans med pilar inom analysen (se även illustration) alternativt tillsammans bitonikans funktion inom hakparentes. Då enstaka bitonika föregås från både ett mellandominant samt en ackord vilket existerar subdominantiskt inom förhållande mot bitonikan sätts både (mellan-)subdominanten samt mellandominanten inom parentes (och noteras inom bitonikans tonart – liksom S samt D), detta kallas till ett mellankadens (se vidare beneath utvikning nedan).[21][22]
En kvintgång består oftast från en flertal mellandominanter inom resultat samt eftersom dominanten ständigt leder vidare skapas då ett konstant rörelse inom musiken.
Kvartsextackord samt dominantkvartsextackord
[redigera | redigera wikitext]Kvartsextackord existerar benämningen vid treklangens andra omvändning, detta önskar yttra tillsammans med kvinten inom basen. Namnet kommer ifrån för att ackordet besitter ett kvart upp ifrån bastonen (kvinten) mot grundtonen samt ett sext upp ifrån bastonen mot tersen.
Hur kvartsextackorden analyseras inom funktionsanalys beror vid både detta harmoniska samt detta taktfulla sammanhanget. Man skiljer vid harmoniskt kvartsextackord, återgående- alternativt växelkvartsextackord, genomgående kvartsextackord samt förhållnings- alternativt kadenserande kvartsextackord. från dessa skrivs samtliga utom detta sistnämnda (förhållningskvartsextackordet) likt funktionen tillsammans med kvinten inom basen.[23][24] Nedan syns tonikan omvänd mot en kvartsextackord:
De olika typerna från kvartsextackord skiljer sig ej åt inom hur dem klingar isolerade dock däremot inom sina taktfulla samt harmoniska kontext.
- Det harmoniska kvartsextackordet uppstår då basrörelser vid ackordtoner, mot modell arpeggiofigurer alternativt växelbas, rör sig via ackordets kvint samt vid således sätt temporärt skapar en kvartsextackord. detta existerar alltså en sålunda kallat omläggningsackord. Harmoniska kvartsextackord förekommer vid både betonad samt obetonad taktdel.
- Det återvändande kvartsextackordet, alternativt växelkvartsextackordet, uppstår då överstämmorna rör sig därför för att dem bildar kvart samt sext mot enstaka liggande baston ifrån föregående ackord på grund av för att sedan komma tillbaka mot detta ackord vilket besitter bastonen likt grundton.
Den på denna plats typen från kvartsextackord förekommer vid obetonad taktdel (jämför tillsammans med förhållningskvartsextackord nedan).
- Genomgående kvartsextackord uppstår då stegvis rörelse inom basstämman tillsammans tillsammans med motrörelse inom enstaka överstämma skapar en ackord inom kvintläge vid obetonad taktdel.
Denna typ från kvartsextackord existerar vanligt förekommande nära stegvis rörelse ifrån tonika inom tersläge mot tonika inom grundläge alternativt motsatt riktning (grundläge mot tersläge).
en modell inom C-dur tillsammans med ackordanalys: C – G/D – C/E förmå analyseras likt T (grundläge) – D (kvintläge/genomgående kvartsextackord) – T (tersläge).
- Förhållningskvartsextackordet kommer vid betonad taktdel samt ses såsom ett förhållning var bastonen ej existerar ackordets kvint utan dess grundton. från den denna plats anledningen skrivs förhållningskvartsextackordet ej liksom övriga kvartsextackord inom funktionsanalys.
eftersom bastonen ej längre ses likt treklangens kvint måste ackordet även tecknas därför för att dess funktion motsvarar dess baston. Ackordet C/G inom tonarten C-dur samt inom en sådant metriskt samt harmoniskt kontext såsom behövs på grund av för att detta skall uppfattas liksom en förhållningskvartsextackord skrivs ej liksom ett tonika tillsammans med kvintenn inom basen utan vilket ett dominant (ackordet G) tillsammans med kvart- samt sextförhållning: D Kvart- samt sextförhållningen upplöses vid obetonad taktdel mot ett treklang inom grundläge (D6 - 54 - 3).
Förhållningskvartsextackord kunna användas till samtliga funktioner dock existerar särskilt vanligt liksom dominantkvartsextackord, detta förmå då även kallas kadenserande kvartsextackord.[25][26]
Neapolitanskt sextackord
[redigera | redigera wikitext]Utvikning samt modulation
[redigera | redigera wikitext]En utvikning existerar en mindre del var harmoniken temporärt förhåller sig mot ett alternativ tonika, detta önskar yttra var musiken temporärt byter tonart (ofta mot enstaka något som ligger nära eller är i närheten sådan).
detta går alltså för att titta mellandominanter samt mellankadenser såsom utvikningar, dock termen brukar reserveras till progressioner såsom existerar längre än ett enskild kadens alternativt kadenser såsom ligger inom enstaka metriskt alternativt periodiskt framträdande position. detta existerar även brukligt för att skilja vid utvikning samt modulation, även angående detta förra kunna ses likt en specialfall från detta senare.
Skillnaden ligger inom för att ett modulation existerar mer framträdande, antingen genom för att den existerar mer varaktig alternativt genom för att den modulerar mot enstaka mer avlägsen tonart (eller bådadera).[27]
Utvikningen är kapabel noteras vid numeriskt värde sätt, detta andra från dessa existerar detta vanligaste sättet för att notera modulation:
- Utvikningen sätts, liksom mellandominanter samt mellankadenser, inom parentes till för att märka för att harmoniken rör sig inom ett ytterligare tonart.
mot skillnad ifrån nära mellandominant samt mellankadens skall emellertid utvikningens tonika (bitonikan) stå inom parentesen. Bitonikans funktion inom originaltonarten noteras snett nedanför slutet från parentesen, inom hakparenteser.
- Utvikningen alternativt modulationen indikeras tillsammans för att enstaka fräsch tonart (till modell C-dur) sätts ut.
Då utvikningen avslutas samt originaltonarten tar nära skrivs originaltonartens tonart ut igen.[28] vid identisk vis anges modulation tillbaks mot originaltonarten alternativt vidare mot ett ytterligare tonart.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [ab] Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära.
- ^Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Tonika, Subdominant samt Dominant.
- ^Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Harmonilära.
angående funktionsanalysens tillämplighet.
- ^Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära; Riemann, Hugo. Sohlmans musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära.
- ^Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära; Harmonilära; Rameau.
- ^Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Rameau.
- ^Sohlmans musiklexikon, uppslagsord: Steglära; Weber, Gottfried.
- ^Sohlmans musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära; Karg-Elert, Sigfried; Erpf, Hermann; Grabner, Hermann; Maler, Willhelm; Motte, Dieter dem la; Söderhölm, Valdemar.
- ^La Motte ()
- ^Söderholm ()
- ^Jansson & Åkerberg () s.
Beskriver parallelltreklangernas relation mot huvudtreklangerna samt hur dessa noteras.
- ^Jansson & Åkerberg () s. Tar upp kontraparallellers relationer, användning inom bedr. kadens inom molltonart, kvintgång inom durtonart, notation.
- ^Sohlmans musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära
- ^Fernström () s. 3
- ^Jansson & Åkerberg () s. Beskriver DD:s funktion inom kadenser, för att ackordet är kapabel kallas växeldominant samt kopplingen mot mellandominanter.
- ^Jansson & Åkerberg () s.
- ^Jansson & Åkerberg () s. Beskriver hur ackordet vid durskalans sjunde skalsteg kunna tolkas likt ofullständig dominant, för att kvintläge existerar vanligast samt beskriver notationen.
- ^Jansson & Åkerberg () s. Beskriver dimackord tillsammans dominantfunktion vilket ofullkomliga dominantseptimackord inom tersläge tillsammans med lågaltererad nona, samtalar om användningen inom dur samt moll, beskriver notationen.
- ^Jansson & Åkerberg () s.
12, Skriver ifall mellandominantens relation mot bitonikan.
- ^Jansson & Åkerberg () s. Beskriver hur mellandominanter noteras.
- ^Jansson & Åkerberg () s. Beskriver mellandominanter utan efterföljande bitonika samt hur detta noteras. s. Mellankadens
- ^Bengtsson (/) s.o
Beskriver notation tillsammans hakparentes.
- ^Lindroth () s. Beskriver kvartsextackordets uppbyggnad, olika typer från kvartsextackord samt notation.
- ^Jansson & Åkerberg () s. Tar endast upp dominanten från förhållningskvartsextackorden, kallar detta kadenserande.
- ^Lindroth () s. Beskriver olika typer från kvartsextackord, deras harmoniska samt taktfulla kontext samt notation.
- ^Jansson & Åkerberg () s.
Tar endast upp dominanten från förhållningskvartsextackorden, kallar detta kadenserande. s. Tar upp övriga typer från kvartsextackord, kallar dem obetonat omläggningsackord, obetonat återgångsackord samt obetonat genomgångsackord.
- ^Jansson & Åkerberg () s. angående Utvikning samt mellankadens. s. ifall utvikning samt modulation.
- ^Jansson & Åkerberg () s.
Beskriver numeriskt värde sätt för att notera utvikning.
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Bengtsson, Ingmar ([]). Från visa mot symfoni: enstaka införande mot studiet samt förståelsen från med känsla för musik struktur samt struktur (Omtr.). Norrköping: NCS musikförl.
Libris ISBN
&#; - Fernström, J. (). Vår tids tonalitetsbegrepp. (För att tolka listan: Grundtonen i ackordet är 1
Stockholm: Carl Gehrmans Musikförlag
&#; - Jansson, R. & Åkerberg U. (). Traditionell harmonilära (2:a upplagan). ISBN &#;
- La Motte, Diether de; Tegen Martin (). Epokernas harmonik: ett harmonilära. Bromma: Ed. Reimers. Libris ISBN &#;
- Lindroth, Henry (). Musikalisk satslära: harmonilära.
Malmö: Allhem. Libris
&#; - Söderholm, Valdemar (). Harmonilära. Stockholm: Nordiska musikförl. Libris&#;
- Törnblom Folke H., Lidman Sven, skogsdunge Ann-Marie, red (). Bonniers musiklexikon (2. [dvs 3.], rev. uppl.). Stockholm: Bonnier. Libris ISBN (inb.)&#;
- Åstrand Hans, red (). Sohlmans musiklexikon. (2., revid.
samt utvidgade uppl. /[huvudred.: Hans Åstrand]). Stockholm: Sohlman. Libris ISBN (inb.)
&#;